Tävlingen Utan Slut

Kommer du ihåg inlägget jag skrev om min minimalistisk tävling i början av augusti? Vad hände egentligen, gjorde jag mig av med alla mina saker? Ekar lägenheten tom? Nu kommer uppföljningen!
Ifall du missade inlägget kan du läsa det här.

Läs Mer

Våga Säga Nej

Jag tror många kan känna igen sig, man blir tillfrågade att hänga med på en fika och ”ställer upp” för att göra den andra glad. Man tänker inte på vad man själv vill.

Ju oftare jag tackar nej, desto mer kan jag tacka ja till vad jag verkligen vill göra. Även om det bara är att ligga hemma och vila. Om det är något jag vill och behöver, då ska jag göra precis det och inget annat.

Läs Mer

Livet Efter Detta

Det tog mig 27 år att nå version 1.5 av mig själv, men bara ett år att tappa fotfästet och störtdyka tillbaka ner till version 1.0. År 2017 levererade livet en riktig jävla käftsmäll, men med hjälp av terapi och samtal med nya människor hittade jag en outforskad del av mig själv och hoppade från 1.0 till 2.0 på bara några månader.

Läs Mer

Hur känns det?

Nej, det här inlägget kommer inte handla om helgens 21 098 meter på Stockholm halvmarathon. Eller jo, men bara lite. Jag använder loppet för att ge dig som läsare en hemläxa.

Vid 16 km sprang jag bredvid en av många främlingar, jag frågade henne hur det kändes och vad hon satsade på för tid. Det visade sig att vi hade samma mål. Vi bestämde oss för att tillsammans kriga mot målet och hade det inte varit för henne hade jag inte kommit in på den tiden jag gjorde. Tack Mathilda!

Fem kilometer senare sprang vi hand i hand över mållinjen. Fan va ont det gjorde. Vi satte händerna på låren och försökte få kontroll över andning och de skrikande vaderna. Hon tittade frågande på mig:
– ”Vad heter du?”

När vi har något gemensamt som ett motionslopp eller ett försenat tåg händer något, svenskheten släpper. Vi pratar med varandra. Varför anser vi att vi inte har tillräckligt gemensamt i vardagen för att prata med varandra? Vi är så jävla rädda att bli avvisade att vi inte ens vågar titta våra medmänniskor i ögonen längre.

Nu till din hemläxa! Nästa gång du går på bussen, titta busschauffören i ögonen. Eller om du handlar, titta kassören/kassörskan i ögonen. De är också människor.
Med ett leende på läpparna, fråga personen –  ”Hur är läget?”. Om det känns för läskigt mjukstarta med en enkel hälsning. Vet du vad? Det blir MYCKET roligare att glida genom livet, inte bara för dig utan även för dem runt omkring dig.

Jag tror VÄLDIGT starkt på att skicka ut bra vibes till omvärlden, oavsett om det är att skänka en positiv tanke till någon som bor på andra sidan jordklotet eller skicka ett sms med texten: ”Jag älskar dig” till ett syskon eller mormor.

Jag gav Mathilda en kram och cyklade mina 14 km hem. Regnet dränkte mig totalt och det intorkade saltet rann ner i ögonen och fick mig att se ut som en blöt pundare. Med skor och hjälm fortfarande på ställde jag mig i badrummet för att droppa av det värsta, sen var det bara att däcka i badkaret!

Stort tack till Camp Pro för att ni sponsrade med startplatsen och grattis till min kollega Justus som slog sitt personbästa!

Post Traumatic Semester Disorder

Blåljusen bländar, sirenen skriker, bilarna tutar, människorna stressar. Asfalt så långt ögat kan nå. Min kropp är tillbaka i Stockholm men hjärta och själ är fortfarande i Västernorrland. 

Läs Mer

Låt Mig Va!

Jag tömde lungorna på ALLT jag hade, skrek på min absoluta maxvolym. Sen fick jag skitdåligt samvete. Förlåt. Det var ju inte riktat personligen mot dig. Jag gav tallen en lång kram och bad om ursäkt.

Läs Mer

Aldrig Mer

Idag ska jag springa långt. Närmaste by, Långsele, ligger 17 km bort. Tar jag mig dit och tillbaka till stugan blir det längre än vad jag sprungit på flera år.
På trägolvet i hallen väntar skovalet.  Jag tittar ner på mina två alternativ, favoriterna från förr eller de jag vanligtvis springer i? Kan inte låta bli, jag chansar. Jag snörar de jag inte använt på flera år och ger mig ut.

Läs Mer

Göra slut…

”Är vi – allihop – ihop med en elak flickvän? Jag menar: Nätet är inte schysst mot oss, det trycker ner oss – mer än vad en närstående bör göra. Elaka kommentarer är som knivar …. Frånvaron av kommentarer gör att vi känner oss osedda. För att inte tala om det stygn av sorg som vi känner i bröstet över andras lycka. Det finns en ständigt närvarande molande smärta på sociala medier. Ändå kommer vi tillbaka, trots att vi plågas av det. Ändå gör vi inte slut, fast vi mår dåligt.” (ur: Tid).” – Sigge Eklund

Läs Mer

Let The Game Begin!

Reglerna är enkla. Den som håller ut längst vinner. Priset? Absolut ingenting, du ”förlorar” till och med saker…bra deal va?

Läs Mer

Oförglömligt

Tillsammans med en vän och 19 främlingar från sju olika länder klev jag barfota in i skogen. Vi stängde av mobilerna och under två dygn var det bara vi. Ingen annan.

Läs Mer