Livet Efter Detta

Det tog mig 27 år att nå version 1.5 av mig själv, men bara ett år att tappa fotfästet och störtdyka tillbaka ner till version 1.0. År 2017 levererade livet en riktig jävla käftsmäll, men med hjälp av terapi och samtal med nya människor hittade jag en outforskad del av mig själv och hoppade från 1.0 till 2.0 på bara några månader.

Att medvetet spendera tid för mig själv tvingar mig att faktiskt lyssna på det som dyker upp inombords. Det är speciellt en tanke som ofta håller mig vaken om nätterna:
Jag försöker föreställa mig hur det kommer att kännas att gå och lägga sig utan att vakna upp. Det är som att försöka minnas hur det var att vakna upp utan att komma ihåg att man lagt sig. Alltså det som sker när vi föds.

Filosofen Alan Watts pratade mycket om det här. När någon dör föds en annan, alla som ett enda väsen. Jag är inte en, utan alla, men jag kan bara uppleva en i taget. Tanken på att det inte tar slut sprider ett lugn i min kropp. Även om den här upplagan försvinner rent fysiskt är jag övertygad om att jag fortsätter i form av något annat.

Misstolka nu inte detta som att jag har bråttom dit! Tvärtom, nu känns det som att jag har ALL tid i världen på mig. När jag nu släppt idén om att se livet som en resa mot ett slut så kommer mitt fokus i stället ligga på att den här versionen jag befinner mig i just nu ska leva ett så meningsfullt liv som möjligt!

Det här är en pinsamt stor fråga, men jag vill inte bara skriva om ämnet, jag vill diskutera! Hur går DINA tankar om det här? Min hjärna exploderar dagligen av nya tankar. Håller du med mig eller har du en annan syn? Berätta gärna genom att droppa en kommentar här nedanför eller på Facebook 🙂

One comment on “Livet Efter Detta”

  1. LIVETS MENING
    Vissa tror att

    meningen med livet ligger gömd under gräskullar

    snåriga stigar

    och ovandrade leder.

    Den som letar finner

    säger dom.

    Vissa tror att

    meningen med livet finns i

    botten på nästa flaska.

    Kanske mer realistiskt,

    nu när jag tänker på det.

    Alla kan vi inte undra över storsinta horisonter eller

    suddiga drömmar där

    underbart förförisk musik strålar igenom dig.

    När jag funderar på hur vi alla är uppbyggda av gammalt,

    återanvänt stjärnstoft,

    så snurrar min hjärna av stjärngruset som aldrig riktigt fann sin plats i mig.

    Allt är oändligt men ändå alltför snart slutar hjärtan att slå då

    tiden runnit ut för själen.

    Hur kan det finnas en mening med det här?

    Frågar sig de hundraåriga träden som

    surmulet tittar ned på oss medan vi

    fåfängt hugger vid dess fot,

    tänder med facklor eld på dess kropp.

    Filosofer från tidsåldrar innan vår har

    utan framgång

    grubblat på de stora gåtorna om livet.

    Vi kan läsa om Platon,

    Machiavelli,

    Sartre och

    Kierkegaard i våra historieböcker.

    Men kan vi där också läsa om hur Gertrud 73 fann meningen med livet

    då hon hånglade upp sin barndomsväninna?

    Kan vi där läsa om Farah som fann meningen med livet

    på sin dagliga promenad till affären?

    Meningen med livet kan omöjligen vara

    universell.

    Den kan omöjligen

    gestaltas i ord skapade av

    högtravande män med fjäderpennor eller

    mig själv framför datorskärmens sken.

    Även om vi gärna ger det ett försök.

    Men sorgligt vore det

    om meningen med livet så lätt

    kunde fångas och tämjas.

    Sorgligt vore det om vi människor var så egenkära att vi

    inbillade oss att det fanns en större tanke bakom vår existens än ren slumpartad biologi.

    © Elin Wallinder

    1:a i dikttävlingen 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *