Från rädsla till kärlek

För två veckor sedan publicerade jag inlägget ”Tänk om…”, jag berättade att en av mina rädslor med att göra stugan till mitt fasta boende var ensamheten. Det har hänt mycket sen det inlägget, jag kan ärligt säga att de senaste dagarna har varit några av de bästa i mitt liv. Låt mig berätta varför:

Som varje morgon de senaste dagarna startade jag morgonen med att knata längs skoterspåren över Ledingssjön. Med knastrande snö under kängorna såg jag en figur stå och borra hål i isen. Nyfikenheten tog över.

Figuren hette Sören, vi pratade en stund och innan han skulle hoppa på skotern bjöd han in mig till att grilla med hans vänner lite senare samma dag.

Vi skiljdes åt och jag tog mig hem till stugan och lagade en fin falafelgryta. Två timmar senare hörde jag en skoter närma sig stugan, jag tittade ut och såg Sören:

”Ville du med och grilla eller?”

Då hade han åkt hela vägen över sjön för att hämta mig. Nu blev jag sådär töntigt glad. Kastade på mig jackan och hoppade upp bak på hans skoter.

Han tryckte ner gasen, jag tittade ner på hastighetsmätaren: 95 km/h. Jag kan lova dig att det kändes som 200 och jag njöt av varje sekund.

Vid vindskyddet mitt ute på sjön väntade Kerstin, Rutger och Gudrun.

  • De frågade om jag ville ha spetsad varm choklad. Jag förklarade att jag inte dricker
  • De frågade om de skulle slänga på en extra korv åt mig på grillen. Jag förklarade att jag inte äter kött
  • De höll fram en kopp kaffe. Jag förklarade att jag inte gillar kaffe

Med glimten i ögat tittade Sören misstänkt och bestämt på mig:

”Vi ska nog se till att göra karl av dig tillslut! Du har väl iaf gått lumpen som en riktig man?”

Tystnad…

Många skratt, nyfikna frågor och en kopp te senare tittade Gudrun på mig:

”Vill du komma hem till oss och äta middag i morgon? Våra barn och barnbarn kommer upp för att fira påsk.”

Nu var min käke på väg att gå sönder tack vare alla leenden. Den natten sov jag som ett barn, vaknade tidigt och startade dagen med en dusch, Wim Hof-style:

Dagen efter fick jag, tillsammans med sju nya vänner och deras tre hundar, sätta mig ner i t-shirt (lyx för mig som endast har tre plusgrader hemma i stugan) och äta en riktig påskmiddag!

Klockan var långt efter midnatt när jag tog den 50 minuter långa promenaden hem över isen i ett fantastiskt månsken.

Dagen efter gick jag längs den enda vägen som finns här ute. På håll såg jag min granne komma ut från sitt hus, han mötte mig ute på vägen. Bredvid honom stod en spark.

”Här Kalle, du ska få den här. Det är ingen Formel 1-spark direkt, men den funkar fint. Den är hemmasnickrad av farbror här nedanför.”

Jag tittade förvånat på Ove. Få? Bara sådär? Jag tog av mig handskarna och skakade hans hand och på det mest norrländska vis du kan tänka dig sa Ove med ett litet leende: ”Äh, det är väl inget att ta i hand för.”

Helt plötsligt var jag ägare av en helt egen spark! Det kanske låter som en skitsak, men jag blev så glad att jag nästan började gråta på vägen hem ner för backen i full fart på min nya racerspark.

Jag har bott i Stockholm i många år och jag har inte ens en aning om vad min närmaste granne heter. Det har självklart att göra med min inställning till storstan också, hade jag knackat på och presenterat mig hade jag säkert varit lika välkommen där. Skillnaden är att här känns det självklart, som att jag hör hemma.

Det här var bara några få av de saker som hänt mig de senaste dagarna när jag bott i stugan. Då har jag inte ens nämnt Stefan som körde mig till byn så jag kunde handla mat. Grannen Anna-Karin som bor i Uppsala och ska åka hem samma dag som mig och erbjöd en plats i sin bil eller det mysiga hembesöket hemma hos Ove och Lena. Ja, listan kan göras lång.

Ordet ”tacksam” räcker inte till. Den här platsen hittade mig av en anledning och vår resa tillsammans har bara börjat.

2 comments on “Från rädsla till kärlek”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *